Text: P-O Höglund (manus för 30-årsjubileet)

Foto: Margareta Höglund

I en artikel av chefredaktör Gotthard Björk i dåvarande Tidning för Skaraborgs Län, nån gång på 50-talet, kunde man läsa om ”värdet av den stadsnära udden strax väster om stadens centrum”.

Ett antal år senare föreslog Naturskyddsföreningens dåvarande ordförande och ”alltiallo” Inge Norell att området skulle bli ett naturreservat och därmed skyddas från stadens utbredning ut på udden. Innan tillhörde området vad vi idag kallar Kriminalvården men i dagligt tal Fångvården. Här hade de intagna en oas att nyttja, Gröna viken då med fin sandbotten, Talludden, Paradisholmarna och den stora öppna grönytan som vi nu står på. Undrar om de uppskattade skönheten och alla ståtliga ekar i området?

När jag kom med i styrelsearbetet fanns redan en idé om att försöka ”rädda” ekarna på området. Hela det vi idag kallar Gamla Ekuddens Naturreservat började bli igenvuxet. Träd och sly hade växt in i ekarnas trädkronor, vilket märkligt nog inte uppskattas av de majestätiska träden. Vi beslöt att ta itu med området, så med röjsåg, yxor och handsågar och ett gott humör tog vi oss an uppgiften. Visst, vi förstod att detta var inte något som gjordes på några kvällspass, men det var nog mer än vi räknat med. Vi kämpade vidare på lördagar och lediga kvällar. Vintertid röjde vi vass i Gröna viken. Senare tog kor och får över och gjorde jobbet.

Ett minne från ett av våra pass med slybekämpning är från tiden då nämnda kor kommit till området. Då i början fanns även en ungtjur med i besättningen, till allmänhetens fasa. Vi hade tagit fram vår fika och satt ned på marken, korna gillade det nyfällda slyet. Så även tjuren som stack fram huvudet mellan oss där vi satt.

Nu när området återfått sitt ursprungliga utseende, och med hjälp av Rune Skogsbergs betande kor och Jan Wahns får, kunde det hållas i schack.

Vi introducerade ”Gamla Ekuddens dag” som blev mycket uppskattad och återkom i många år. Vi hade guidade turer, aktiviteter för barn och sålde fågelholkar som sattes upp. Ett år hade vi Rörsås Spelmanslag där, ett annat år Bo Landin, som lockade 70–80 personer till udden.

Bo Landin och jag på…

…evenemanget år 1999, då Bo berättade om sin uppväxt i Mariestad.

När jag valdes till ordförande efter Holger Buentke var Inge Norell, Bertil Ström, Urban Lindqvist och Birgitta Sixten med – där hade jag en riktig kunskapsbank.

Jag föreslog på ett möte att vi skulle underlätta framkomligheten till området – den dåvarande vallen som fanns längs åmynningen var inte gångvänlig – vi tar och gör den gångbar. Vi började med hacka och spade i höjd med fängelset, kom några meter och insåg att här behövs bättre grejor. Anlitade en traktorgrävare som tog oss långsamt framåt. Allt eftersom arbetet pågick behövdes mer maskinell hjälp, fick låna en dumper av Hamnkontoret, hämtade grus i Österäng – Ballast visade sin generositet och gav oss några lass.

Då, för 34–35 år sedan fanns ju ingen bebyggelse där, den påbörjades 2004. Bara de tre rödmålade husen, som fortfarande finns kvar längs Marieforsleden. Fyren stod kvar förstås, nu renoverad och flyttad ett par hundra meter österut till nya hamnen vid åmynningen. Fångvårdens ladugård hade brunnit ned och därmed tog ju betet slut. Kommunen använde området och lade upp ett stort förråd med fyllnadsmassor, som vi drog nytta av.

Nu när gångvägen tog form kom fler och fler stadsbor promenerande på stigen. Vi hade fått till ett lummigt promenadstråk, trädbevuxet på båda sidor. Många visade sin uppskattning av föreningens arbete och gav oss en hel del bidrag. I samband med byggnationen av Smedjehagen, som det borde heta, så gjordes vår väg om, breddades och kalhöggs.

Vid invigningen av vårt naturreservat Gamla Ekudden var det kommunledningens tur att sträcka på sig och stoltsera över beslutet. Som Inge Norell föreslagit långt tidigare. Dagen efter kunde man läsa en stor rubrik i Mariestads-Tidningen – ”Äras den som äras bör” – här fick vi cred för vårt mångåriga arbete. Senare på hösten fick vi ”för vårt mycket värdefulla engagemang på Ekudden” Mariestads kommuns första miljöstipendium på 3000 kr.

När jag idag tänker tillbaka och vet att minst 25–30 tusen människor besökt reservatet under de här åren så känns det riktigt fint att ha varit delaktig.

Vill sluta med två rader från ett av Edith Södergrans tidiga diktverk:

Glädjen är en fjäril
som fladdrar lågt över marken

Tack.

P-O Höglund